Cash is king
Imorse vaknade vi tidigt och lite efter schemat kom vi iväg till flygplatsen. När vi checkade in uppmärksammade tjejen i disken att våra visum hade gått ut och sa åt oss att kontakta immigration office på flygplatsen för att få ett okej innan vi kunde få våra boardingkort.
Lydigt knallade vi iväg till passkontrollen men blev där hänvisade till en disk längre bort. Väl där fick vi tag på en kille som till slut följde med oss till incheckningen så att vi fick våra boardingkort. Han upprepade vid ett par tillfällen på väg dit att vi skulle betala men nämnde inga summor och heller inte riktigt hur det hela gick till.
På väg tillbaka till passkontrollen frågade han Kärleken om vi hade dong (vietnamesisk valuta) och hur mycket. Kärleken svarade sanningsenligt 800 000 (motsvarar 275.5 kr) varpå killen sa att det var vad vi skulle betala. Han tog oss före i kön till en passkontrollant och förklarade att det var där vi skulle betala. Innan han gick frågade han om vi ville ha kvitto. Det ville vi inte. Vi var mest angelägna om att komma därifrån och var ganska nöjda med lösningen som gavs.
Vi lämnade passen och fick en stämpel. Passkontrollanten sken som en sol och välkomnade oss tillbaka till Vietnam i framtiden men uppmanade oss att hålla koll på datumen nästa gång.
När vi väl var igenom med giltig stämpel och våra boardingkort släppte spänningarna och fler än en gång har vi skrattat gott åt " how much do you have". Vi inser att summan gick rakt ner i deras ficka men vet också att vi kom både lindrigare och billigare undan än vad vi riskerade att göra. Lite spänning i vardagen piggar ju alltid upp men just det här äventyret är kanske inget jag rekommenderar någon att prova.
Migrationsfrågor och skoshopping
Igår åkte vi tillbaka till Ho Chi Minh City. Vi åkte tidigt på morgonen för att hinna kontakta "immigration office" angående våra utgångna visum. Eftersom vi inte visste själva hur proceduren går till litade vi på den hjälp vi fick av andra.
Vi kom dit vi blev hänvisade och såg en enorm kö som slingrade sig ända ute på gatan men med hjälp av lite fräckhet och lite tur kom vi ganska snabbt fram till en kvinna som inte trodde att det skulle bli problem men som saknade befogenheter att ändra visumet. Vi fick med oss en lapp (som vi fortfarande inte har en aning om vad som står på) och en adress till högre instans. Även där sa man åt oss att de inte kunde glra något utan att vi skulle ordna det på flygplatsen.
Så, det var inte mycket annat att göra än att njuta av dagen.
Vi åkte tillbaka till våra kvarter och drog ut på en shoppingrunda som blev minst sagt lyckad. Jag är ju en av få i det kvinnliga släktet som inte är särskilt förtjust i att shoppa och hittar sällan saker jag verkligen vill ha. Jag undrar fortfarande vad det var som hände men var lite lycklig hela kvällen.
Så mycket att välja bland...
Och jag är kär!
Houston, we have a problem
Häromkvällen planerade vi klart den sista veckan och bokade taxi, flygbiljetter och hotell. Planen är att stanna här till på torsdag då vi har bokat en taxi för att åka tillbaka till Ho Chi Minh city. Där tänkte vi stanna en natt, käka sushi, shoppa lite och bara ta det lite lugnt. På fredag åker vi till Kuala Lumpur och stannar där tills vi åker hem på måndag.
So far so good.
Tills vi i morse började prata om hur länge vi hade varit här och jag trallade på om att det är två veckor imorgon... Kärleken blev tyst och kontrade sedan med; fick inte vi bara stanna i landet i två veckor (?!)
Vi rusade in på rummet och slet upp säkerhetsboxen, fram med passen. Jodå, klart och tydligt står det att vi får stanna till den 24 maj. Jobbigt då att vårt plan ut ur landet går den 25 maj. Att stanna längre än visumet tillåter känns aldrig som en bra idé, i ett land som Vietnam känns det ännu mindre som en bra idé. Känns lite lagom klantigt att ingen av oss har haft en tanke på detta under hela tiden.
Så vi tog våra pass och letade upp den trevliga och hjälpsamma tjejen i receptionen som vi har pratat med en del under tiden vi har varit här. Hon ringde runt lite och gav oss till slut en adress i HCMC dit vi ska gå för att förlänga våra visum en dag. Hon lät säker på att det inte skulle bli några problem...men för säkerhets skull skrev hon ett litet brev på vietnamesiska.
Men för att vara på den säkra sidan, om det blir tyst här efter fredag så kan det vara så att Kärleken och jag har fått en ofrivillig lite längre semester i Vietnam. En sisådär 90 dagar.
Mui ne
Vi har haft en urskön vecka i Mui ne. Vi har legat vid poolen hela dagarna, en mycket fin pool och fina omgivningar. Bra solstolar med madrasser och parasoll. Solen har lyst från klarblå himmel från tidig morgon till runt fyra på eftermiddagen. Då har molnen kommit och meddelat att det är dags för lite vila på rummet, en dusch och middag i "stan". Vi har (förutom den första kvällen) tagit den lokala bussen istället för taxi. En liten buss med möjlig årgång tidigt 40-tal. Bussen hoppar man på vid vägkanten, bara att vifta lite och den stannar på hållplatser men är även flexibel nog att stanna för den som säger till. Den saknar allt vad fjädringar och stötdämpande heter och har man otur får man en förare som kör som om han stulit bussen och ska med tåget. På kvällen när man ska hem är hela lilla bussen fylls till bredden med folk och alla står huller om buller.
Men helt ärligt. Den där lilla pittoreska och lugna fiskestaden med bungalows på stranden får man leta efter. Själva staden är uppbyggd för ryssar, på ryska. Allt står på ryska, skyltar, menyer, allt! Och de flesta affärer ägs av ryssar. Det är inte fint utan skitigt och liksom ofärdigt och ocharmigt. Allt är lite halvdant. Det finns små butiker som säljer souvenirer såsom krokodiler, pärlhalsband och porslin, det finns restauranger som enligt menyn serverar allt från struts och kobra till sushi, och det finns apotek- på ryska- som säljer allt från olika krämer till kobraspriten. Det är det som finns- och små minimarts som säljer dricka, kakor och godis. Typ. Dessa fyra varvas sedan i oändlighet längs gågatan som är ca två kilometer lång. När man kommer utanför turiststråket, där lokalbefolkningen bor är det skitigt, fattigt, fyllt med sopor, folk sitter överallt och äter eller lagar mat. Och slänger sedan sina sopor där de står.
Men som sagt, vi har haft det riktigt bra. Vi hittade den lilla butiken mitt emot hotellet. Där köper vi dricka och glass flera gånger om dagen, där lämnar vi vår tvätt. Och ibland hänger Kärleken på i de spel som taxichaufförerna och affärsinnehavaren spelar. Och varje dag får sonen i huset en glass och varje gång lyser han upp som en sol och gör high five med Kärleken. Vi har hittat de bästa platserna vid poolen som har sol nästan hela dan. Och vi har hittat en Italiensk restaurang som serverar den bästa pastan ever. Mycket mer behöver man inte. Men snart är det dags för oss att dra vidare och vi kommer nog inte tillbaka.
Dom äter upp mig!
Under hela resan, fram till vi kom till Mui Ne har jag fått kanske två-tre myggbett. Kärleken däremot brukar de gladeligen äta på både till frukost, lunch och middag. Men så kom vi hit och direkt byttes rollerna. Kärleken har inte fått ett enda bett medan jag ser ut som ett uppätet smörgåsbord för mygg, helt prickig! Vi tyckte att det var konstigt men tänker att myggen här kanske har annan smak än de malaysiska och thailändska myggen.
Idag när vi kom in till stan gick vi in på ett apotek som ägs av en ryss som säljer (och gladeligen bjuder på) sprit med en kobra i flaskan. Kvinnan i Apoteket tittade på mina armar och sa direkt att det inte var myggbett utan bett från strandflugor. Nu har jag fått en ny salva att stryka på (och att sälla till vår medicinarsenal) och en spray som de små jäklarna förhoppningsvis inte tycker om. Vi smörjer, sprayar och håller tummarna!
Överskattad energikälla
Vem behöver egentligen proteiner när kolhydrater och fett mättar så otroligt bra! Nu är vi riktigt nöjda efter en rejäl pastamiddag med efterföljande glass. Det känns som att jag inte kommer kunna gå en meter inom den närmaste timmen. Tur att restaurangen inte är direkt överbefolkad, har fritt wifi och trevlig personal.
Lata dagar i solen
Vi har mest legat vid poolen och gottat oss de senaste dagarna, så jag bjussar på lite bilder istället för en massa text.
Sämsta köpet
Den godaste bananshaken drack vi på New Heaven på Koh Tao. Den sämsta och dyraste drack vi alldeles nyss vid poolen. Den smakade som skummad mjölk med lite banansmak.
Bortskämda?
Härom dagen vaknade vi till den här himlen, gick upp och åt frukost, gick tillbaka till rummet och somnade(!)
Bästa tipsen för resan
När vi var på Arlanda och skulle påbörja vår resa växlade vi lite pengar på Forex, för att ha lite till att börja med. Till mat, taxi till hotellet mm. Väl där började vi fundera på vilka valutor vi behövde till att börja med. Tjejen i kassan följde med intresse vår diskussion och sa sedan att hon har jobbat där länge men aldrig varit med om kunder som inte riktigt vet vart de ska. Vi berättade om vår resa och vad vi tänkte oss och hon hejjade på och tyckte att fler skulle göra som vi. Så för att hejja på andra att göra likadant tänkte jag bjuda på våra bästa tips för en lyckad resa:
- det är lätt att resa runt i Asien och det finns ofta flera olika alternativ i varierande prisklasser. Vi har tidigare ofta valt att flyga mellan olika resmål, det går fort och är smidigt och organiserat. Nackdelen är att man missar en del, vinden i håret, oväntade händelser och den berömda verkligheten. Den här resan har vi därför även förflyttat oss med båt, bil och buss och det har faktiskt varit roligare, just för allt det där som inte är så välordnat.
- hotell bokas smidigt via agoda.se. Här får man (oftast) bättre priser än vad hotellen kan erbjuda på plats. Man kan se bilder och läsa recensioner och på det kommer man långt men kom ihåg att den enas paradis är den andras helvete. Vi brukar boka en natt till att börja med, trivs vi bokar vi fler och annars byter vi hotell. Beroende på vad man har för krav varierar priserna. Vi vill ha pool och luftkonditionering, fritt wifi, gärna nära till havet och helst en skön säng. Ibland drar man vinstlotter och kan skratta sig lycklig och ibland händer det att man drar en riktig nitlott och då kan man få sig ett gott skratt igen.
- ha tålamod! Ofta tar saker längre tid än vad man har tänkt, man kommer inte alltid dit man ville och de man möter förstår inte alltid vad man vill. Teckenspråk, penna och papper och associationslekar kan funka. Och ibland får man helt enkelt ta det man får eller gå vidare och fråga nästa person. Att ha ett leende till hands kan också underlätta, även om man ibland helst vill bita någon hårt i armen i ren frustration.
- våga fråga! Den som inget frågar får inget veta brukar min pappa säga, och det stämmer oerhört bra. Vi har frågat överallt om allt, tips på resmål, bästa sättet att ta sig dit, mattips osv. Vi brukar fråga mer än på ett ställe då man kan få väldigt olika information och prisuppgifter på olika ställen. Ibland har man tur att få tips som är guld värda, ibland får man bara se något man aldrig hade fått se annars.
- drick mycket! Det är varmt och svettigt och då behövs mycket vätska. Drick mycket och ofta. Och ha alltid en flaska vatten i närheten under resorna.
- ät ofta! Se alltid till att äta innan du ska på en busstur eller en båttur och ha alltid något ätbart med dig. Du vet aldrig hur lång tid det tar eller när du får mat nästa gång och allt blir både lättare och roligare om man har ätit. Det är inte heller alltid man hittar något gott att äta, ta då det minst läskiga och ät för överlevnad och gå vidare till nästa ställe. Asien är visserligen känt för sin underbara mat, och även om mycket är gott finns det oerhört mycket som inte är vidare gott här med. Hunger kan vara din värsta fiende!
Andra praktiska saker löser sig ofta bara man håller ögonen öppna. Ofta finns det ett fritt wifi på restauranger, hotell och på caféer, då kan man passa på att äta, vila och samtidigt uppdatera sig med världen. Tvätten kan man lämna nästan överallt och få tillbaka den nytvättad och fräsch några timmar senare till en billig penning. Det går nästan alltid att hitta en toalett när man behöver det, sen hänger det mest på hur kräsen man själv är med var man sätter rumpan, Och du, ha alltid med papper! Det mesta man behöver går att köpa nästan överallt, ibland kan man behöva leta och fråga, men misströsta inte. Det är inte ovanligt att du kan hyra motorcykel, köpa flyg/båt/buss-biljetter, lämna tvätt och köpa glass på samma ställe.
In the middle of nowhere
Vi lämnade HVMC och åkte till Mui Ne. Utan att riktigt ha koll på vad som väntade oss betalade vi för en taxi som tog oss dit. Det tog ca fyra och en halv timme. Jag sov mest men såg en del. Trafiken är galen även i övriga landet, men vår chaufför kändes inte alltför vågad. Oftast körde han om utan möten och aldrig på insidan. Tryggt.
Vi kom fram, bokade rum, checkade in, landade vid poolen. So far so good. Sen beställde vi mat, not so good. Dyrt och inte alls gott, men det fyllde en god funktion som livsuppehållande.
Ungefär här ville Kärleken kasta in handduken och åka hem, eller åtminstone någon annanstans. Jag tyckte att vi kunde ge platsen en chans, vi hade ju trots allt inte varit utanför hotellområdet. Någonting mer måste det ju finnas?!
Så, efter pool och vila gav vi oss ut på en promenad. I receptionen sa de att det var sex km till närmaste affär där vi kunde köpa dricka och att det var lika långt till närmaste restaurang. När vi kom ut på gatan var det första vi såg en liten "affär" som sålde kylda drycker. Det andra vi såg var två restauranger. Nu började det kännas både lite roligt och lite hoppfullt.
Så vi gav oss ut på promenad för att se vad mer vi kunde hitta. Vi gick och gick mitt ute i ingenting. Vietnamesisk landsbygd, icke turistanpassad. Jag tänkte ett par gånger att här fick jag minsann igen för mitt inlägg om att turista i verkligheten och fnissade lite. Vi fortsatte gå i ca 30-40 minuter och insåg till slut att vi nog inte skulle hitta något.
Längst bort i en liten sväng av vägen syntes då en blinkande skylt. Ett hotell sa Kärleken. Gangsterkvarter eller bordell tänkte jag och följde tveksamt med. Vi möttes av ett gäng vietnamesiska män som skrek och inte kändes så trevliga men brist på kommunikationsmöjligheter kan ju ge den effekten. Vi gick till receptionen på vad som iaf tycktes vara ett hotell och bad mannen där ringa taxi. Han sa att den skulle komma om fem minuter och vi gick ut för att vänta. Snarare än hotell kändes det som en öppen anstalt alternativt dårhus så vi gav oss ut på vägen igen. Det var mörkt och ensligt och vi insåg att ingen visste var vi var. Mindre smart kanske.
Vi kom till en korsning och tänkte vänta på taxin där. När tre moppar kom mot oss i sakta mak från dårhuset höll jag på att slå ihop och när allt gatljus tre minuter senare slocknade och det blev becksvart var jag på väg att lägga mig ner och dö. Jag har nog aldrig varit så rädd i hela mitt liv. Jag tjöt och Kärleken tröstade. Och jag tog tillbaka varenda ord jag någonsin sagt om att turista i verkligheten. Jag ville hem!
Ljuset kom tillbaka, ingen taxi kom och vi gick tillbaka till hotellet. Skitskraj var jag och hoppade till vid minsta ljud, men tillslut kom vi till vår del av gatan. Här köpte vi dricka och fick mat på restaurangen, trots att det var stängt och då kändes allt genast lite bättre.
Dagens semesterproblem
Livet som semesterfirare är kantat av stora beslut. Flera gånger varje dag måste man besluta sig för;
- poolen eller solstolen
- solen eller skuggan
- sola magen eller ryggen
- dricka cola eller vatten
- läsa bok eller lyssna på bok
- lyssna på musik eller på naturligt brus
- äta nu eller äta sen
Det är verkligen jättejobbigt.
Ho Chi Minh City
Ja, vad ska man säga. Det är andra gången vi besökte staden och denna gången var inte lika förvirrande som den första. Men galet är det. Trafiken är hysterisk, moppar överallt och alla tutar och kör.
Första gången vi var i Ho Chi Minh City fick vi det bästa rådet ever: gå i jämn takt över gatan, trots trafiken, stanna inte och spring absolut inte! Och faktiskt, det funkar. För trots att det verkar hysteriskt och okontrollerat måste man nog erkänna att de är riktigt duktiga på att läsa av trafiken.
Bangkok från ovan
Det finns självklart mycket mer att göra i en stad som Bangkok. Det finns massor med nöjen och en hel del kultur. Men vi har valt att gå runt och titta och insupa atmosfären istället för att vara kulturella. Genom att promenera mycket har vi sett en hel del. Vi har även tagit oss fram med tuk-tuk och det i sig är lite av ett äventyr.
Sista kvällen åkte vi upp i Lebua at State tower, ett hotell som har en välkänd restaurang på taket på våning 64. Här kan man, under bar himmel, njuta av en exklusiv middag eller av en drink i baren. Oavsett vad man väljer så har man en magnifik utsikt. Självklart har de klädkod vilket innebar att Kärleken fick rusa iväg och införskaffa ett par långbyxor för att bli insläppt. Som tjej är det inte lika hårt så jag blev godkänd.
Servicen är extrem och vart man än vände sig stod någon ur personalen redo att visa på trappsteg, ta upp en beställning, plocka glas eller lysa upp ens väg när det börjar bli mörkt.
Som sagt, utsikten härifrån är spektakulär! Hade det inte varit för trötta ben hade jag kunnat stå där hela natten. Från ovan får staden mer substans, den känns inte längre lika brusig.
Man kan inte så noga veta
Det är lätt att tro att man befinner sig på en lite finare bar eller i en liten del av en nattklubb. I själva verket befann vi oss på biografen i Bangkok, i de finare delarna. Det finns en lounge där man får fria drinkar, vin eller läsk innan bion. Själva salongen består av 16 soffor (32 platser) med helt fällbara stolar, fotstöd, filt och kudde. Vi kan väl säga att det var ganska bekvämt.
- Cash is king
- Migrationsfrågor och skoshopping
- Houston, we have a problem
- Mui ne
- Dom äter upp mig!
- Överskattad energikälla
- Lata dagar i solen
- Sämsta köpet
- Bortskämda?
- Bästa tipsen för resan
- In the middle of nowhere
- Dagens semesterproblem
- Ho Chi Minh City
- Bangkok från ovan
- Man kan inte så noga veta
- Bangkok
- Sushi till frukost
- Bara i Thailand...?
- Vi lever
- Simple life
- Bananshake på New Heaven
- Dykng på schemat
- Ett av alla paradis
- God morgon
- Utflykt och moppehaveri
- Big Brother
- Böcker, filmer och TV
- En om dan
- Fint och bra
- Humor
- Jul
- Mysigt
- Resor
- Träning och hälsa
- Tänkvärt
- Vardagligt
- Ätbart
- Maj 2012
- April 2012
- Mars 2012
- Februari 2012
- Januari 2012
- December 2011
- November 2011
- Oktober 2011
- September 2011
- Augusti 2011
- Juli 2011
- Juni 2011
- Maj 2011
- April 2011
- Mars 2011
- Februari 2011
- Januari 2011
- December 2010
- November 2010
- Oktober 2010
- September 2010
