Jag tävlar med mig själv och Anna uppmanar oss att tävla med varandra, den som kommer först vinner och på upploppet hejar hon på så att alla kämpar för att springa om den som är framför. Nu står vi ju still på plats utan en massa faktiskt springande men för mig funkar det bra med målbilder av det slaget. 

 

De tre senaste passen slår varandra i känsla, förbränning och endorfinpåslag. Det är helt ljuvligt och jag njuter till max och rider på vågen. Det är som att jag har kommit in i andra andningen och för första gången på riktigt länge känns träningen bara kul. Inte jobbig, inte krävande och den ger så mycket mer än vad den tar!