Utan att vara lediga från jobbet njuter vi av semestertiden. Vi njuter av de kvällar vi kan, kvällar med fint väder, kvällar tillsammans, kvällar med trevlig underhållning och kvällar med god mat. Precis som det ska vara. Förutom den lilla detaljen att vi jobbar hela dagarna. Vi har gjort utflykter både på kvällar och på helger, vi har bott på hotell, gått på konsert(er) och varit på Liseberg, träffat familj och vänner och dessutom hunnit ta det lite lugnt och bara njutit av solen. 

Men, när jag hör om många andras semester känner jag att jag inte blir så avundsjuk. Det är semesterångest de luxe över allt man inte hinner med, allt man borde hinna med och allt man vill hinna med. Det är träffar med familj och vänner, måsten i hus, lägenheter och sommarställen, önskningar om att bara få ta det lugnt, slappa i solen med en bok, förväntningar både från sig själv och från andra och för mer än en familj är det dessutom en ekonomisk fråga. Och mitt i allt det där måste vardagen fungera trots att det är semester. Mat ska handlas och lagas och disk ska diskas. För mig låter det mest stressigt och jag gillar inte stress. För varje semesterhistoria jag hör som innehåller ordet stress blir jag ännu mer övertygad om att vi gör ett riktigt bra val när vi förlägger vår semester utomlands.  Utomlands missar man många av de där måstena. Det går inte att städa förråd, eller måla fasader, det går inte att kuska land och rike runt för att hinna träffa alla, man slipper ställa upp på saker man inte vill för "andras skull". Man slipper också  bädda, diska, handla mat, laga mat, planera mat, städa och tvätta under hela tiden man är borta. Och dessutom kommer brännan liksom på köpet! Det kallar jag semester!