Pulau Perhentian
När jag var här sist var jag åtta år, året var 1988. Då minns jag att vi tog bilen till en kuststad, papporna pratade med en fiskare som körde oss till ön och sedan gjordes en överenskommelse om när han skulle hämta oss. När vi kom iland var det på en paradisö, en lång vacker strand, kristallklart vatten och helt oförstört.
Med detta i minnet hade jag lite funderingar på hur alla turister hittar hit idag. Innan vi bestämde oss för att åka hit googlade vi en hel del och frågade runt lite. På nätet finns det inte särskilt mycket färsk information och de flesta som har skrivit har bara skrivit om själva upplevelsen av att vara här, eller vart de ska sen som ju är lite kännetecknande för resebloggar.
Nu när vi är här förstår jag varför så många glömmer att beskriva själva resan hit. Det var enkelt, hyffsat välordnat och vi behövde inte tänka särskilt mycket själva. Vi bokade flyg från Kuala Lumpur till Kota Bharu. Vi hade läst oss till att vi därifrån skulle åka buss eller taxi i en timme för att komma till kuststaden Kuala Besut. När vi landade i Kota Bharu stod det en kille på flygplatsen som frågade om vi skulle till Perhentian. Vi blev hänvisade till en disk där vi fick en taxibiljett och tur och returbiljetter till båten. Vi blev satta I en taxi och när vi kom till Kuala Besut blev vi avsläppta vid ett litet hus och där fick vi sedan hjälp med bokning av boende.
Där var det svettigt och rörigt, och möjligtvis var det en del av affärsidén. Vi hade ju inte bestämt var vi skulle bo och helt plötsligt var det en massa beslut som skulle fattas och det snabbt. Vi träffade ett par från England som sa vart de skulle bo och att de hade hört att det var bra, så vi gick på samma. Nu i efterhand skulle vi nog inte ha bokat alla nätter på samma ställe och därmed haft möjlighet att byta.
Tyvärr måste jag säga att den där paradisiska känslan bara delvis infinner sig. Jag hade hoppats på mer. Stränderna är långa och vackra, vattnet är helt otroligt, kristallklart och alldeles turkost. Men turister förstör. På grund av turister byggs det onaturligt mycket som sedan inte hålls efter då underhåll inte verkar vara särskilt högprioriterat här. Allt är liksom llite som det blev. Husen är lite snea och svajiga, ingenting är riktigt fint utan lite mer charmigt fult och pittoreskt. Det ligger skräp i högar i solen och väntar på att hämtas bort medans det luktar skunk, servicen är lite si och så och i sann ö-anda tycks ingen ha bråttom.
Och det kanske är så det ska vara, att det är det som är charmen med det. Att man ska varva ner, ta det lugnt och bara go with the flow och inse att det här är nog så långt ifrån hemma man kan komma.