De är som tur är ganska sällsynta. Ni vet de där dagarna när allt går alldeles för fort. När det känns som att man hela tiden har näsan under vattenytan. När hjärtat slår tredubbla slag och när det känns som att en hjärnblödning väntar bakom nästa tanke. 

 

Idag var en sådan dag. Och nej, det kom inte plötsligt från ingenstans utan har byggts upp under en tid. Men idag liksom räckte det. Nu har jag nästan ont i magen, har nästan slutat andas och känner att hjärnan har nått gränsen för hur mycket information som kan tas in. 

 

Jag hade behövt träna ikväll,  ett långt, svettigt köra-slut-på-pass hade jag behövt. Typ som det jag körde igår fast lite mer. För att få ut all skit ur systemet. Ironiskt nog hsnn jag inte det och tänker att det kanske får bli imirgon. Snart, snart ska jag sova och kanske är det läge för en stund på spikmattan...

 

Imorgon är en annan dag.