Allt har en ände...

Jag ser slutet. Det är en liten bit kvar men snart, mycket snart är vi klara i min lilla lägenhet. Trots ihärdigt och onostalgiskt rensande och slängande har vi burit kartonger till förbannelse. Och de tycks ju aldrig ta slut.

Det enda som är roligt med rensandet är när jag hittar de där små guldkornen, de där sakerna som får en att le sådär fånigt. Ikväll hittade jag två små anonyma lappar från den allra första kvällen jag mötte Kärleken. Det är lite mer än nio år sen och mycket vatten har runnit under broarna sen dess, men jag minns den där kvällen. Jag minns hur jag fick upp ögonen för han den snygga killen och hur jag lång tid därefter var alldeles nipprig varje lördag när vi gick ut. Skulle han jobba ikväll och skulle jag få chansen att prata med honom...? Det var tider det. Och kanske var det otippat då att vi skulle vara här, tillsammans, idag. Men åh vad jag är lycklig!