Under det där sista hemska halvåret i skolan visste jag trots allt vad jag skulle göra efter den där ljuvliga studentdagen. Från början var tanken att jag skulle gå i min kusins fotspår och flytta till Stockholm. Hon visade vägen genom att bli barnflicka i en familj och jag såg såklart min möjlighet att även jag komma till stora staden genom det. Men sen såg jag saker i ett vidare perspektiv och bestämde mig för att åka till USA som au-pair istället. Planen var att åka med bästa vännen men när alla procedurer var klara och det i stort sett bara var att välja familj drog hon sig ur. Jag hade bestämt mig och åkte ändå. 

Allt var jättekul ända till dagen innan jag skulle åka. Ångesten jag kände var fruktansvärd och just då ville jag nog mest krypa tillbaka in i mammas livmoder. Att säga hej då till alla för ett helt år var helt omänskligt och jag slets emellan glädje och sorg. Jag var ju bara ett barn och hur sjutton kunde mina föräldrar gå med på mina nycker och skicka mig över halva jordklotet, alldeles själv?! När jag väl satt på planet på väg till New York tror jag att ångesten släppte och att adrenalinet började pumpa. Jag var på väg och mitt liv hade börjat! Efter fyra härliga, förvirrande, intrycksfyllda och sömnlösa dagar och nätter i New York var det dags att splittras från de nya vänner vi fann i varandra. Ingen skulle åt mitt håll och det var nog tyvärr det som gjorde att det inte gick riktigt så bra som jag hade önskat.

Jag togs emot väl av familjen. Allt var häftigt och nytt. Vädret var varmt och allt var så där stort och häftigt som jag hade sett på tv. Men vardag är vardag och att som 18-åring ta hand om två små barn utan att få så mycket intryck från annat håll är inte att rekomendera. I staden jag bodde fanns det inget att göra, det fanns ingen i min ålder ch det fanns inga andra au-pairer i närheten. Av de andra jag hade kontakt med som jag träffat i New York som befann sig i större städer vittnade om en fartfylld vardag och roliga helger. De hade massor med träffar och gjorde en massa roliga saker tillsammans. Jag adopterades av ett gäng mexikanare, som visserligen var snälla och menade väl, men inte helt på samma plan.

Jag höll ut i tre månader, sen brast det och jag ville bara åka hem. Familjen försökte och gjorde sitt bästa men jag ville bara hem. Jag fick erbjudande om att byta familj men då hade det redan gått så långt att jag inte tror att det hade blivit bra. Pappa ville att jag skulle hålla ut till efter jul men bara tanken på att fira jul utan familjen gick inte ens att tänka. Jag ville hem! Jag grät varenda dag, snyftade och snorade vid middagar och ringde hem och tjöt och till slut skickade pappa en flygbiljett. Jag minns så väl att jag sa till mig själv att jag aldrig skulle ångra att jag åkte hem, att det var det enda rätta och att det var det jag behövde göra.

 

Jag lyssnade på mig själv och faktiskt aldrig ångrat varken att jag åkte dit eller att jag åkte hem. Däremot önskar jag att jag hade fått mer information innan jag åkte. Att någon hade berättat för mig att det är skillnad på stor stad och liten stad och att vissa ställen är roligare att tillbringa tid på än andra. Det som är en stor stad för en ung småstadstjej i Sverige är en ganska liten stad i amerikanska mått mätt, och jag skulle rekomendera riktigt stora städer! Där händer det mer, finns olika utbud att välja på och man kan själv välja sitt umgänge. Jag önskar att någon hade berättat om vikten av att ha andra au-pairer att umgås med, tjejer och killar som är med om samma sak som en själv, som man kan prata med och som kan förstå. Och jag önskar att jag hade fått mer hjälp -från de som borde veta- med att hitta en familj som passade mig och som jag passade för. Och hade jag fått det, då hade kanske min upplevelse sett annorlunda ut.