Sist vi var på Koh Tao för tre år sedan försökte jag mig på att dyka och hade som målsättning att ta dykcert. Då hann jag inte längre än till poolen innan jag fick panik och sen blev det inte någon trevlig upplevelse. Jag gjorde dyket men var mest glad att det var över när jag kom upp. Jag minns inget mer än obehaget och alla tårar. Jag minns inte att jag såg något som gjorde avtryck och heller inget som vägde upp det jobbiga.

 

Igår gjorde Kärleken, jag och systers P ett discover scuba tillsammans. Vi fick en bra och trygg instruktör som blev väl insatt i mina tidigare erfarenheter och han var fast besluten om att det inte skulle bli så igen. Vi började med en genomgång av teori, gick vidare till poolen för att göra de övningar som är nödvändiga samt få chansen att testa känslan lite. Jag fick lite panik precis när jag skulle ner under vattnet men fick direkt hjälp med att ta ett steg i taget och det gick bra. 

 

Efter övningarna i poolen fick vi en kort lunch och sen var det dags att hoppa på båten. Det var flera grupper som skulle ut samtidigt och det var lite rörigt kan jag tycka, men det är klart att det måste samordnas. När vi väl var på plats skötte varje grupp sig själv och havet är både stort och djupt. Vi gjorde ett dyk tillsammans, först Kärleken och jag tillsammans med instruktören och systers P fick slutligen instruktören helt för sig själv.  

 

Jag tyckte fortfarande att det var obehagligt precis när vi gick ner under ytan. Det är mycket som händer just då. Luft ska ur västen så att man sjunker, cyklopet ska inte läcka, man ska komma ihåg att andas både in och ut, hålla koll på tryckutjämning, repet att hålla i och instruktören. Här fick jag panik och gick upp till ytan och tjöt en skvätt. Jag fick tid på mig att andas och få ner pulsen sen när jag var redo gick vi ner igen. Och det gick bra. Det var ljuvligt, vackert och så oerhört mäktigt!